Skapelsemyten

I tidernas begynnelse skapades Serahema som en tanke, något vackert att fylla Den Stora Tomheten med. Skaparen sjöng och mäktiga bergskedjor växte fram ur denna tanke och sträckte sig längtansfullt mot himlen. Skaparen skrattade och skogar och slätter bredde ut sig och omfamnade bergens rötter. Skaparen grät och vidsträckta oceaner tog form ur hans tårar och fyllde de avgrunder som uppstått under bergskedjornas tillkomst. På himlen satte han solen att vaka över dagen och månen att vaka över natten och de färdas runt världsalltets hjul, men når aldrig fram till varandra. Det kan inte finnas dag utan natt och inte natt utan dag, inget ljus utan mörker. För att ta hand om denna nya värld tog Skaparen ned sex stjärnor från himmelrikets vidsträckta rymd och gav dem i uppdrag att förvalta Serahema. Under Skaparens vägledning gav de liv till varelser att befolka och förgylla denna värld. Dessa stjärnor var magiska andar och representerade var och en de sex makter som tillsammans band samman Skapelsen.

De var Rafein – jordens ande, Dimnos – luftens ande, Elaris- eldens ande, Lestin – vattnets ande, Wainelle – den vita magins ande och slutligen Naemin – den svarta magins ande.

Skaparen befallde och med gemensam magi göt de liv i Serahema och fyllde världen med allehanda varelser för att Skapelsen skulle bli fullkomlig. När de inte gav liv strövade de omkring och vårdade världen och de varelser som levde i den. Eftersom de var andar hade de ingen fast skepnad, utan kunde anta den skepnad som behagade dem. Ofta valde de då att för en tid leva med någon av alla de arter som befolkade Serahema. Ibland samlades de för att rådslå med varandra och samtala med Skaparen. Alla arter skapades genom andarnas samarbete och Skaparens godkännande. Detta misshagade Naemin – den svarta magins ande. Han ville skapa egna arter och få makt över de andra andarna.

Så kom stunden för ännu ett rådslag, då det var dags att skapa en ny art – människan. Med gemensamma krafter började andarna skapa denna nya varelse. Naemin försökte övertyga de andra att de inte behövde Skaparens välsignelse, utan att de var och en på egen hand kunde forma varelser, men detta röstades ner. Wainelle skällde ut Naemin och sade att han var en dåre som ens kunde komma på tanken att gå emot Skaparens direktiv. Hennes hårda ord väckte Naemins vrede och han började nu fundera på ett sätt att göra sig av med Wainelle. Arbetet med människorna var nästan färdigt när Naemin tog Wainelle avsides och föreslog att de skulle gå upp på berget Aran – himmelsberget – för att fråga Skaparen om råd i deras tvist. Wainelle tyckte att detta var en god tanke och lämnade slutarbetet med människorna åt de fyra elementarandarna och följde med Naemin upp på berget.

När de väl var ensamma uppe på berget flög Naemin på Wainelle och slet upp ett sår i strupen på henne. En blodig strid följde och en del av berget rasade samman när de släppte lös sina krafter. De föll ner och en djup spricka bildades som klöv berget från dess topp till dess södra del. Det är denna djupa ravin som idag bär namnet Gudaklyft. Wainelle var döende men lyckades riva ut Naemins ögon och deras blod blandades. Med sina sista andetag väste hon ut en förbannelse:

”I och med min död skall vårt blandade blod flöda genom Serahema och denna nya magi skall släppas fri att tas i bruk av de som besitter förmågan. Du Naemin skall dräpas av ett barn av Landanor med våra bröders och systrars samlade kraft. Detta svär jag vid Skaparen!”

Och så bleknade Wainelle bort och förpassades åter till stjärnorna. Naemin var svårt skadad och då han befann sig i den del av världen som kallades Landanor flydde han norrut till Ödemarkerna eftersom han fruktade sina syskons vrede. Där lät han med sina sista krafter uppföra ett jättelikt fäste som skydd och föll i en djup sömn. Wainelles sista ord ekade över Serahema likt tordön och elementarandarna som alla hade hört striden var på väg mot berget Aran för att förhindra en katastrof. De hade samtliga valt gestalter för att snabbt kunna ta sig fram och undsätta Wainelle. Kraften hos den vita och den svarta magin blandades och ursinnigt rusade den samlade magin fram genom Serahema. Elaris sprang i täten och hade hunnit längre än de andra och hann därför inte värja sig när magin svepte över honom. På så sätt blev han för evigt fast i den vargahamn han tagit för att färdas snabbare. De andra blev förvarnade av Elaris olycka och de hann därför skydda sig mot magin genom att återgå till sina andliga former. Som en mäktig flodvåg sköljde denna nya magi fram över världen och förvred Skapelsen och förändrade de varelser som befolkade den.

Det visade sig att drakarna var särskilt känsliga för dess krafter. Innan hade de varit små kloka och fredliga varelser, men magin fick dem att genomgå en kraftfull förändring. De blev större och taggar, klor och horn växte ut. En del fick vingar medan andra fick fenor, men den värsta förändringen var att deras själva väsen förvanskades och somliga förvandlades till blodtörstiga odjur som spred skräck och fasa. Drakarna skingrades över världen. Upp i bergen, ner i haven och in i de djupa skogarna rusade de för att fullfölja sin förvandling. Även andra arter blev påverkade av magin, men inte lika hårt som drakarna. Människorna, som knappt var färdigskapade, talade plötsligt olika tungomål och skilde sig åt även till utseende och beteende. De spred sig i Serahema och olika folkslag och länder bildades. Detta lade grunden för de riken och städer som finns idag, men det gav även upphov till andra civilisationer, som idag bara lever kvar i sagor och legender.

De fyra elementarandarna var förkrossade över förlusten av sin syster, men det fanns inte tid för sorg. Någonstans därute fanns Naemin och de hade nu insett vilket hot han innebar mot Serahema och på något sätt var de tvungna att hindra hans planer. De arbetade tillsammans en sista gång och smidde Åskvigg – elementarsvärdet. Detta svärd var ett vapen med kraft att förgöra Naemin och förmågan att rikta den nyfödda vilda magin via de fyra elementen. De gömde undan svärdet så att endast de skickligaste krigarna och användarna av magin skulle kunna nå det. De gillrade också fällor och arrangerade prov för att sålla bort dem som inte skulle klara av den uppgift det innebar att bära svärdet. Slutligen tog de farväl av varandra och vandrade ut i världen för att studera den nya magin och försöka reparera de skador den åstadkommit. Åskvigg lämnades åt sitt öde.

Med Wainelles sista ord ekande i huvudet sov Naemin i årtusenden och samlade nya krafter. De människor som gav sig ut i de Norra Ödemarkerna återkom aldrig utan stannade kvar, besmittade av den ondska som sökte sig ut från den sovande guden. Naemin vaknade upp och fann ett folk som avgudade honom och med stor iver satte han igång att förvrida dem och omforma dem efter sin egen vilja och korsa dem med andra arter. Så skapades fhulrai, mörkrets krigare. De var större än människor och uppfödda på hat och ondska och slet sönder allt som kom i deras väg, till och med varandra. Naemin byggde upp en jättelik armé som han likt en stor slägga släppte lös på Serahema och onda tider rådde, men kungadömena gick samman och lyckades med stor tapperhet driva Mörkret norrut och pressade fhulraiarmén tillbaka ut i de Norra Ödemarkerna. Där rådde sedan krig i hundrade och åter hundrade år och båda sidor led oerhörda förluster. Slutligen lyckades dock kungadömena besegra Naemins armé och bränna ner hans fäste Ghurbang. Det goda hade segrat och Mörkrets makter fördrivits, åtminstone för ett tag.

Elementarandarna

Dessa andar är de ursprungliga gudar som Skaparen gav i uppgift att förvalta Serahema. Elementarandarna kommer från stjärnorna och är inte en del av Skapelsen. Sedan Naemin dödade Wainelle har de därför dragit sig undan av rädsla att rubba balansen, övertygade om att deras inblandning kan få världen att gå under.

Dimnos – Luftens ande.

Elaris – Eldens ande.

Lestin – Vattnets ande.

Naemin – Den svarta magins ande.

Rafein – Jordens ande.

Wainelle – Den vita magins ande.

Gudarna

Serahemas gudar skapades av elementarandarna och har tagit över dessas roll som förvaltare av Serahema. Även gudarna är rädda att ingripa för starkt i Serahemas öde vilket har gjort dem fega och handlingsförlamade. Det är få nu levande människor som har sett en gud eller gudinna. I takt med att människorna har slutat tro på dem har gudarnas kraft försvagats.

Anfein

Dödsguden. Son till Rafein och Dimnos. Tar hand om själarna till allt dött bland Serahemas varelser och förvarar dem tills de åter inkarneras. Han kallas därför även Återfödelsens gud.

Berea

Havsgudinnan. Dotter till Lestin och Dimnos.

Dhoreina

Fruktbarhetsgudinnan. Dotter till Rafein och Lestin.

Fermon

Skogsguden. Son till Elaris och Lestin. Visar sig ofta som en ståtlig hjort, men ibland som hälften djur, hälften människa.

Jivhadon

Vishetens gud. Son till Dhoreina och Fermon.

Spirandra

Grödornas gudinna. Dotter till Rafein och Dhoreina.

Verima

Krigsgudinnan. Dotter till Elaris och Dimnos. Har sex armar.

Halvgudarna

Till skillnad från de övriga gudarna är halvgudarna inte rädda för att interagera med människor och lägga sig i deras angelägenheter.

Lamindra

Vädergudinnan. Dotter till Dimnos.

Markon

Jaktguden. Son till Elaris. En halvgud. Befaller över de två väldiga jakthundarna Hugg och Skall.

Pevalin

Gudarnas budbärare. Son till Lestin.

Silvarin

Musikguden. Son till Dimnos. Nyckfull och busig. Alla fattigas beskyddare. Tillbeds av såväl tiggare som tjuvar och horor (och givetvis musiker).